Vägen till barn del 3 av 4

De här inläggen har jag lurat på länge och inte riktigt vetat hur jag ska skriva.
Det handlar om vår väg till att bilda familj (varning för långa inlägg).
För att få en så bra bild av det som möjligt tänkte jag dela upp det i 4 olika inlägg och avhandla en sak i taget.
Del 1: Bakgrund och utmattning
Del 2: Första gången jag blev gravid
Del 3: Min graviditet. Hur jag mått och hur allt gått
Del 4: Förlossningsberättelse (om intresset finns)
 
Som jag skrev i del 2 blev vi mer eller mindre gravida på första försöket efter utomkvedshavandeskapet.
Det kändes för bra för att vara sant så jag hade svårt att glädjas för det positiva testet den här gången.
 
Vi fick ganska snabbt en tid till ett VUL för att konstatera att det var ett foster och att det satt på rätt ställe den här gången.
 
Tror ni vi var nervösa när det var dags eller?
Att se den lilla kidneybönan för första gången var helt magiskt.
Fostret satt på rätt plats och såg frisk ut (så gott det gick att se).
 
Med bubblande magar gick vi ut från gynekologen och kunde knappt förstå att vi sått ett frö.
 
Dagarna efter svävade vi på moln. Det var helt overkligt.
Jag mådde oförskämt bra fram till vecka 6... 
Då började helvetet.

Jag var extremt illamående och låg i princip i sängen 3 veckor och grät.
Under de 3 veckorna gick jag ner 5kg. Fredrik blev såklart väldigt orolig och försökte verkligen med allt. Han fixade mat jag i vanliga fall älskar men jag satt bara och grät rätt ner i tallriken varje gång det var dags att äta. 
Så jag provade "normal-kost" några gånger. Jag åt bland annat mammasushi, göteborgskex, finncrisp, fiskpinnar och potatis. Det var varken särskilt gott eller roligt. När jag åt det fick jag dessutom fruktansvärd migrän (som om illamåendet inte var jobbigt nog) så den idén slopade jag snabbt.
Obs! Jag åt aldrig chips, choklad, godis, bröd, glass eller pasta (mina största laster). Därför  räknar jag inte det som ett avsteg från mitt sockerfria liv. Vissa dagar kunde jag inte sluta tänka på stuvade makaroner, men jag åt det aldrig. Det var bara något jag drömde om hela graviditeten. Jag hade kunnat gå bananas och börjat droga där och då men det gjorde jag inte. Jag anser att jag klarat graviditeten galant och tänker fortsätta räkna mina år utan pasta, bröd, chips, godis och annat skräp. 

Jag ringde mamma och grät. 
Hon frågade om det inte fanns någonting jag skulle kunna tänka mig att äta?
Det fanns en rätt jag kunde tänka mig så jag hulkade fram: Jag vill ha din köttfärssås (mamma blev lite mallig men sen la jag till:) för den smakar ingenting!
Som vi skrattar åt det nu ;-)
Mamma kom med flera kilo köttfärssås. Hon lagade den hos sig så jag skulle slippa lukten.
Det var det enda jag åt i någon vecka. Snacka om livräddare!

Efter de 3 veckorna mådde jag fortfarande illa men inte alls lika intensivt. Jag provade då bönpasta till köttfärssåsen och frukt och det gick bra (förutom att magen ballade ur av "pastan")

Jag mådde mer eller mindre illa hela graviditeten, men det gick att leva med. 
När jag väl åt blev det LCHF (dock inte lika strikt och fett som innan), sockerfri glass, sockerfri yoghurt, proteinbröd, frukt, grönsaker med dipp och någon enstaka kokt potatis. 
Jag försökte äta mer kolhydrater för att gå upp lite bättre i vikt. 
Jag gick bara upp 6 kg från invägningen på MVC, men magen växte som den skulle och lillen sparkade som en karatemästare. 

Så för att summera min graviditet: 
Jag hade en svacka i början av graviditeten där jag prioriterade ATT äta snarare än VAD jag åt. Sen åt jag så bra jag bara kunde men det blev mer kolhydrater i form av frukt, rotfrukter, mejerier, nötter och grönsaker.
Jag hade fruktansvärd foglossning som gjorde att jag knappt kunde gå.
Jag sov rätt bra på nätterna (även fast jag fick kissa x-antal gånger/natt.
Jag älskade min mage för första gången i mitt liv.
Jag tackade min kropp varje dag för att jag fick fortsätta vara gravid <3

(null)




Vägen till barn del 2 av 4

De här inläggen har jag lurat på länge och inte riktigt vetat hur jag ska skriva.
Det handlar om vår väg till att bilda familj (varning för långa inlägg).
För att få en så bra bild av det som möjligt tänkte jag dela upp det i 4 olika inlägg och avhandla en sak i taget.
Del 1: Bakgrund och utmattning
Del 2: Första gången jag blev gravid
Del 3: Min graviditet. Hur jag mått och hur allt gått
Del 4: Förlossningsberättelse (om intresset finns)
 
Som jag skrev i tidigare inlägg kom min mens tillbaka med full kraft när jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom i december 2016 och var regelbunden resten av 2017.
 
Den 5e september 2017 var min mens sen och jag tänkte: Nej, låt det inte börja igen.
Men det var inte mensen som strulade. Jag var faktiskt gravid (och nej, tajmingen var inte den bästa men shit happens).
 
Fredrik och jag var överlyckliga. Jag kommer ihåg att jag grät av lycka och Fredrik blev mållös.

Men lyckan blev tyvärr inte långvarig.
 
Söndagen den 10e september fick jag en liten blödning och så jäkla ont i magen.
Jag låg och grät av smärta och visste instinktivt att något inte stämde.
Vi åkte till gynakuten och dom sa bara: Det kan vara ett tidigt missfall, men vi bokar in en tid för undersökning.
Smärtan höll i sig och redan på tisdagen åkte vi in för undersökningen.
Där var dom inte säkra på om det var missfall då det var väldigt tidigt i graviditeten så jag fick lämna blodprov och återkomma två dagar senare för nytt blodprov. 
På så sätt skulle de kunna se om gravidhormonerna ökat eller inte. Om de skulle ha ökat tydde det på att jag fortfarande var gravid och om inte, ja ni förstår.
 
Så vi åkte hem. Jag hade ont, jag hade så in i helsike ont. 
 
Torsdagen kom och jag satte mig i bilen med smärtan från helvetets djupaste dalar.
Än idag undrar jag hur jag kunde vara så dum att jag körde dit själv.
 
I väntrummet smsade jag med Jessica och skrev: "Jag vet inte hur jag ska kunna gå in till blodprovet. Jag har så ont att jag inte vet hur jag ska lyckas ställa mig upp."
Jessica svarade: "Du berättar för henne precis hur ont du har. Det här är inte normalt."
 
Så när det blev min tur och sköterskan tog in mig till blodprovsrummet började jag tokgråta.
Jag hulkade fram att jag knappt kunde gå på grund av smärtan och hon förstod direkt att något var fel.
 
Efter blodprovet hjälpte hon mig in i personalrummet och ringde runt till sina kollegor för att se vem som kunde klämma in mig akut.
En gynekolog (jag tror att hon och blodprovstanten räddade mitt liv) tog in mig på sin lunchrast och konstaterade ganska snabbt att jag hade en blödning i buken.
 
Under hela denna tid smsade jag med Fredrik och det sista jag skrev var: "Du måste komma till SÖS nu, jag tror att jag ska opereras".
Han åkte dit direkt.
 
Gynekologen bad mig sitta en stund i väntrummet medan hon ordnade lite papper som jag skulle ha med mig.
Jag fick dessa papper och blev sedan beordrad att gå till SÖS direkt.
Så ut genom dörren stapplade jag (den här gyn-mottagningen ligger precis nedanför SÖS så jag skulle i princip bara gå över gatan och upp för en backe).
 
Jag har inget minne av hur jag tog mig fram till rödlyset men när jag står där och hänger mot stolpen i väntan på att få grön gubbe ringer Fredrik mig och säger: "Jag ser dig, gå bara över gatan så plockar jag upp dig"
Och det var en jäkla tur att han gjorde det. Jag fattar inte hur jag annars skulle klarat av att ta mig hela vägen till sjukhuset.
 
Vi fick vänta i 4 timmar innan jag blev undersökt och jag hade fruktansvärt ont.
Då upptäckte dom en kraftig blödning i min buk. Jag hade fått ett utomkvedshavandeskap.
I ilfart blev jag inlagd, fick ett rum och pumpades full av morfin.
Här skulle opereras vid första bästa tillfälle. 
 
Eftersom jag hade så fruktansvärt ont fick stackars Fredrik ta bort mitt nagellack och tvätta mitt hår medan jag krampaktigt höll i mig i en stång i badrummet. Det kändes så bra att ha Fredrik där och att han fick stanna närmare 2 timmar efter att besökstiden var slut.
 
Natten var fruktansvärd.
Först skulle jag in på operation 23, sen 01, sen 06, sen 08 och så höll det på utan att jag fick opereras.
Dock har jag full förståelse för att jag fick vänta, det var nämligen akuta kejsarsnitt och annat mer livshotande som prioriterades och jag tyckte verkligen att det var värt väntan med tanke på att mitt inte var livshotande än (men lämnas man för länge utan vård kan man förblöda och dö).
Natten var ett suddigt blurr av sömn, plinga om ny värmekudde och be om mer morfin.
Jag tror inte jag sov så mycket men smärtan och morfinen gjorde mig helt yr och svimfärdig.
 
Dagen efter rullades jag in på operation vid 11. Jag sövdes och var sedan tillbaka på rummet precis när besökstiden startade och Fredrik kom. Dock var jag nog inte ett så trevligt sällskap för jag somnade hela tiden och rätt vad det var så stod min bästa vän där när jag vaknade. Jag har ingen aning om hur länge hon varit där innan jag vaknade till men det kändes skönt att ha två av mina favoriter på plats. 
 
När jag vaknat till liv lite mer kom min läkare in och berättade lite om operationen.
Det hade gått bra och dom hade tömt min buk på 200ml blod.
Eftersom dom tagit bort en av mina äggledare skulle man ju kunna tro att funktionen i livmodern blivit nedsatt med 50%.
Men i verkligheten minskar den bara med 30% (fråga mig inte hur det fungerar men det var vad hon sa).
 
Det tog ca 1 vecka för mig att kunna klara mig själv (Fredrik fick hjälpa mig med nästan allt för att jag hade så ont). 
 
Hela den här tiden var väldigt chockartad, intensiv och omtumlande. Det tog ett tag innan både jag och Fredrik insett vad som hade hänt.
Jag hade faktiskt blivit gravid (vi började nästan tro att det var omöjligt) och den glädjen vi hade känt när testet visade positivt utbyttes till sorg.
 
På sjukhuset sa dom att vi skulle vänta minst 3 månader innan vi skulle försöka igen men varken jag eller Fredrik var särskilt sugna på att bli besvikna igen så vi bestämde oss på sjukhuset för att vänta längre... Men det gick sådär.
 
När det gått tre månader så tänkte vi: Eftersom vi har så svårt att bli gravida kanske vi ska börja försöka igen?
Och vips, på första försöket (mer eller mindre) blev det en liten bulle i ugnen<3

(null)


Ost- och skinkomelett

4-5 portioner:
200g riven ost
200g strimlad skinka eller kassler
6 ägg
2 dl grädde
1/2-1 tsk salt
1,5 krm svartpeppar 

Gör så här
Sätt ugnen på 200C.
Lägg osten och skinkan i en ugnsfast form.
Vispa ihopp ägg, grädde och kryddor i en bunke.
Slå i äggstanningen i den ugnsfasta formen.
Grädda i ugnen ca 15-30 minuter (börja med 15-20 minuter och om den börjar se för brun ut lägg på grillfolie och grädda tills äggen är färdiga).

(null)



Visa fler inlägg