Vägen till barn del 2 av 4

De här inläggen har jag lurat på länge och inte riktigt vetat hur jag ska skriva.
Det handlar om vår väg till att bilda familj (varning för långa inlägg).
För att få en så bra bild av det som möjligt tänkte jag dela upp det i 4 olika inlägg och avhandla en sak i taget.
Del 1: Bakgrund och utmattning
Del 2: Första gången jag blev gravid
Del 3: Min graviditet. Hur jag mått och hur allt gått
Del 4: Förlossningsberättelse (om intresset finns)
 
Som jag skrev i tidigare inlägg kom min mens tillbaka med full kraft när jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom i december 2016 och var regelbunden resten av 2017.
 
Den 5e september 2017 var min mens sen och jag tänkte: Nej, låt det inte börja igen.
Men det var inte mensen som strulade. Jag var faktiskt gravid (och nej, tajmingen var inte den bästa men shit happens).
 
Fredrik och jag var överlyckliga. Jag kommer ihåg att jag grät av lycka och Fredrik blev mållös.

Men lyckan blev tyvärr inte långvarig.
 
Söndagen den 10e september fick jag en liten blödning och så jäkla ont i magen.
Jag låg och grät av smärta och visste instinktivt att något inte stämde.
Vi åkte till gynakuten och dom sa bara: Det kan vara ett tidigt missfall, men vi bokar in en tid för undersökning.
Smärtan höll i sig och redan på tisdagen åkte vi in för undersökningen.
Där var dom inte säkra på om det var missfall då det var väldigt tidigt i graviditeten så jag fick lämna blodprov och återkomma två dagar senare för nytt blodprov. 
På så sätt skulle de kunna se om gravidhormonerna ökat eller inte. Om de skulle ha ökat tydde det på att jag fortfarande var gravid och om inte, ja ni förstår.
 
Så vi åkte hem. Jag hade ont, jag hade så in i helsike ont. 
 
Torsdagen kom och jag satte mig i bilen med smärtan från helvetets djupaste dalar.
Än idag undrar jag hur jag kunde vara så dum att jag körde dit själv.
 
I väntrummet smsade jag med Jessica och skrev: "Jag vet inte hur jag ska kunna gå in till blodprovet. Jag har så ont att jag inte vet hur jag ska lyckas ställa mig upp."
Jessica svarade: "Du berättar för henne precis hur ont du har. Det här är inte normalt."
 
Så när det blev min tur och sköterskan tog in mig till blodprovsrummet började jag tokgråta.
Jag hulkade fram att jag knappt kunde gå på grund av smärtan och hon förstod direkt att något var fel.
 
Efter blodprovet hjälpte hon mig in i personalrummet och ringde runt till sina kollegor för att se vem som kunde klämma in mig akut.
En gynekolog (jag tror att hon och blodprovstanten räddade mitt liv) tog in mig på sin lunchrast och konstaterade ganska snabbt att jag hade en blödning i buken.
 
Under hela denna tid smsade jag med Fredrik och det sista jag skrev var: "Du måste komma till SÖS nu, jag tror att jag ska opereras".
Han åkte dit direkt.
 
Gynekologen bad mig sitta en stund i väntrummet medan hon ordnade lite papper som jag skulle ha med mig.
Jag fick dessa papper och blev sedan beordrad att gå till SÖS direkt.
Så ut genom dörren stapplade jag (den här gyn-mottagningen ligger precis nedanför SÖS så jag skulle i princip bara gå över gatan och upp för en backe).
 
Jag har inget minne av hur jag tog mig fram till rödlyset men när jag står där och hänger mot stolpen i väntan på att få grön gubbe ringer Fredrik mig och säger: "Jag ser dig, gå bara över gatan så plockar jag upp dig"
Och det var en jäkla tur att han gjorde det. Jag fattar inte hur jag annars skulle klarat av att ta mig hela vägen till sjukhuset.
 
Vi fick vänta i 4 timmar innan jag blev undersökt och jag hade fruktansvärt ont.
Då upptäckte dom en kraftig blödning i min buk. Jag hade fått ett utomkvedshavandeskap.
I ilfart blev jag inlagd, fick ett rum och pumpades full av morfin.
Här skulle opereras vid första bästa tillfälle. 
 
Eftersom jag hade så fruktansvärt ont fick stackars Fredrik ta bort mitt nagellack och tvätta mitt hår medan jag krampaktigt höll i mig i en stång i badrummet. Det kändes så bra att ha Fredrik där och att han fick stanna närmare 2 timmar efter att besökstiden var slut.
 
Natten var fruktansvärd.
Först skulle jag in på operation 23, sen 01, sen 06, sen 08 och så höll det på utan att jag fick opereras.
Dock har jag full förståelse för att jag fick vänta, det var nämligen akuta kejsarsnitt och annat mer livshotande som prioriterades och jag tyckte verkligen att det var värt väntan med tanke på att mitt inte var livshotande än (men lämnas man för länge utan vård kan man förblöda och dö).
Natten var ett suddigt blurr av sömn, plinga om ny värmekudde och be om mer morfin.
Jag tror inte jag sov så mycket men smärtan och morfinen gjorde mig helt yr och svimfärdig.
 
Dagen efter rullades jag in på operation vid 11. Jag sövdes och var sedan tillbaka på rummet precis när besökstiden startade och Fredrik kom. Dock var jag nog inte ett så trevligt sällskap för jag somnade hela tiden och rätt vad det var så stod min bästa vän där när jag vaknade. Jag har ingen aning om hur länge hon varit där innan jag vaknade till men det kändes skönt att ha två av mina favoriter på plats. 
 
När jag vaknat till liv lite mer kom min läkare in och berättade lite om operationen.
Det hade gått bra och dom hade tömt min buk på 200ml blod.
Eftersom dom tagit bort en av mina äggledare skulle man ju kunna tro att funktionen i livmodern blivit nedsatt med 50%.
Men i verkligheten minskar den bara med 30% (fråga mig inte hur det fungerar men det var vad hon sa).
 
Det tog ca 1 vecka för mig att kunna klara mig själv (Fredrik fick hjälpa mig med nästan allt för att jag hade så ont). 
 
Hela den här tiden var väldigt chockartad, intensiv och omtumlande. Det tog ett tag innan både jag och Fredrik insett vad som hade hänt.
Jag hade faktiskt blivit gravid (vi började nästan tro att det var omöjligt) och den glädjen vi hade känt när testet visade positivt utbyttes till sorg.
 
På sjukhuset sa dom att vi skulle vänta minst 3 månader innan vi skulle försöka igen men varken jag eller Fredrik var särskilt sugna på att bli besvikna igen så vi bestämde oss på sjukhuset för att vänta längre... Men det gick sådär.
 
När det gått tre månader så tänkte vi: Eftersom vi har så svårt att bli gravida kanske vi ska börja försöka igen?
Och vips, på första försöket (mer eller mindre) blev det en liten bulle i ugnen<3

(null)


Ost- och skinkomelett

4-5 portioner:
200g riven ost
200g strimlad skinka eller kassler
6 ägg
2 dl grädde
1/2-1 tsk salt
1,5 krm svartpeppar 

Gör så här
Sätt ugnen på 200C.
Lägg osten och skinkan i en ugnsfast form.
Vispa ihopp ägg, grädde och kryddor i en bunke.
Slå i äggstanningen i den ugnsfasta formen.
Grädda i ugnen ca 15-30 minuter (börja med 15-20 minuter och om den börjar se för brun ut lägg på grillfolie och grädda tills äggen är färdiga).

(null)



Vägen till barn del 1 av 4

De här inläggen har jag lurat på länge och inte riktigt vetat hur eller om jag ska skriva.
Det handlar om vår väg till att bilda familj (varning för långa inlägg).
För att få en så bra bild av det som möjligt tänkte jag dela upp det i 4 olika inlägg och avhandla en sak i taget.
Del 1: Bakgrund och utmattning
Del 2: Första gången jag blev gravid
Del 3: Min graviditet. Hur jag mått och hur allt gått
Del 4: Förlossningsberättelse (om intresset finns)
 
Fredrik och jag har varit ett par sedan november 2009 och jag visste direkt att han var den jag ville dela mitt liv med.
I november 2014 flyttade vi hemifrån och ihop direkt. Vi bestämde oss ganska snabbt efter flytten för att vi hade det bra med jobb, ekonomi och boende så jag tog ut min spiral 2015.
Månaderna gick men det blev aldrig någon bebis.
 
Min mens började strula direkt efter att jag tagit ut min spiral men vi tänkte: Det är nog normalt.
Jag fick mens ca 7 gånger på hela 2016 och mensen var väldigt oregelbunden.
Vi var på många utredningar angående min mens och mitt allmänna hälsotillstånd då jag först gick ner väldigt mycket i vikt för att sen gå upp lika snabbt utan att ändra mina matvanor. 
Jag blev arg som ett bi för ingenting och var konstant trött och nedstämd.

 Alla utredningar läkare och gynekologer gjorde pekade mot samma sak: 
"Det är inget kroppsligt fel på dig. Du är stressad."
Jag vägrade tro på det, dom hade fel allihop!
Det var ju tydligt att något var fel med mig och att jag var sjuk, kroppsligt. 
Varför skulle jag annars må så otroligt dåligt?
 
Jag hade vid den här tiden gjort alla möjliga sorters tester och tagit alla möjliga sorters blodprov, men läkarna hittade inga fel.
 
I november 2016 kollade vi på ett hus. Det var huset vi alltid letat efter och drömt om. Så vi köpte det och flyttade in.
Jag hade då konstant migrän i närmare en månad och fick sjukanmäla mig titt som tätt på grund av det.
 
Sen förändrades mitt liv för alltid i december 2016.
Vi skulle handla mat till julafton och trots att det var jag som skrivit inköpslistan kunde jag inte se eller vad som stod.
Jag gav listan till Fredrik och sa: Kan inte du hålla koll på den?
Inte ville jag väl säga till honom att jag helt plötsligt blivit dum i huvudet och inte ens kunde tyda min egen handstil.
Fredrik drog vagnen och plockade varor medan jag gick bredvid som en zombie. 
Innnan vi skulle betala kollade Fredrik igenom listan och upptäckte att vi missat lite grejer.
Då sa han: Hämtar du glöggen tar jag resten.
Varpå jag svarar: Självklart älskling! (Egentligen ville jag inget hellre än att åka hem, lägga mig i sängen och bara få gråta)
 
Så där skiljs vi från varandra i butiken och jag börjar irra runt.
"Glögg, glögg, glögg. Vad är glögg? Städar man med det? Eller äter man det kanske?"
Det tog ett tag och sen hittade jag tillslut tillbaka till vagnen där Fredrik stod och väntade.
Jag sa: "Det finns ingen glögg"
Fredrik: "Klart det finns glögg, hämta det så kan vi åka hem sen"
Jag irrar iväg igen och samma tanke far genom mitt huvud igen. "Vad tusan är glögg?!"
Med tårar i ögonen går jag tillbaka till Fredrik en gång till och säger: "Jag hittar inte glöggen, den måste vara slut"
Varpå Fredrik svarar: "Det är klart att den inte är slut. Gå och fråga någon som jobbar här."
Jag går iväg ännu en gång och försöker hitta någon som jobbar där.
Jag ser mig omkring och tittar länge på en person med röd ICA-tröja men är så osäker på om hon jobbar där eller om hon är en kund. Det tar några minuter och sen bestämmer jag mig för att gå fram till henne och frågar tyst: "Hej, har ni glögg?"
"Glögg har vi härborta" svarar hon glatt och följer mig hela vägen fram till glöggen. 
DÅ kom jag på att man faktiskt dricker glögg.
Det fanns 100 olika sorter att välja på men då orkade jag inte mer. Jag tog bara en och halvsprang tillbaka till Fredrik med tårarna brännande i ögonen.
 
Efter den incidenten är det svart. Det här hände på en fredag och på måndagen kunde jag fortfarande inte sluta gråta.
Jag gick till jobbet som vanligt men tårarna rann och jag kunde inte stänga av dom.
När min personalchef dök upp frågade hon hur det var fatt och då bröt jag ihop totalt.
Hon bestämde där och då att jag skulle gå hem och vara ledig till januari så jag hann vila upp mig riktigt ordentligt.
Jag sa: "Jag ska bara göra färdigt några saker, sen kan jag gå hem".
 
Dom veckorna hon gav mig ledigt resulterade i 1,5 år av sjukskrivning.
 
Jag grät konstant liggandes på soffan i några månader och kände ingenting. Varken glädje eller livslust.
Till er som inte känner mig: Det är allt jag någonsin känt tidigare.
 
När det närmade sig att gå till jobbet igen fick jag panik. Jag var INTE redo så jag bokade en läkartid.
Jag fick träffa den värsta tänkbara läkaren för någon med utmattningssyndrom.
Han var 70+ och la huvudet på sned efter jag suttit och gråtit medan jag berättat hur jag mådde och sa: 
"Lilla gumman, jag skriver ut tabletter till dig så kan du gå tillbaka till jobbet om 14 dagar. Det är inte så farligt"
Jag tog aldrig några tabletter. Jag trodde inte att det var lösningen på mina problem.
 
I efterhand undrar jag varför jag inte bytte läkare tidigare. Jag var 26 år och kunde inte gå till honom utan min mamma.
Han var så oförstående och rent ut sagt vidrig i sitt sätt mot mig.
När jag berättade om olika besvär jag fick av stress kunde han skratta.
Mamma sa då att det här inte var ett dugg roligt för mig och då hostade han till och försökte skärpa sig.
Som den gången jag sa: "Sen jag blev sjukskriven har min mens äntligen börjat komma regelbundet, nästan på klockslaget"
Han: "Höhöhöhö, jaså är det något att vara glad för??"
Jag: "Öhm... Ja. Jag är 26, inte 56"
Han: "*Host* Ja, men det är ju bra...."
 
Efter 4 sjukskrivningar hos den dåren bytte jag läkare och vips var det någon som tog mig på största allvar och som faktiskt ville hjälpa mig att bli bättre.
 
Det var den värsta tiden i mitt liv. Jag är otroligt tacksam för alla som ställde upp för mig och som inte ställde några som helst krav på umgängen och aktiviteter.
 
Efter 1 år hemma blev jag remitterad till Aleris Smärt- och Stresscenter i Nacka.
Tack vare det fick jag livet åter.
Jag fick verktyg som jag kommer bära med mig i resten av mitt liv.
Jag är inte frisk än. Men tack vare allt jag lärt mig på Aleris har jag återtagit kontrollen över mitt liv.



Visa fler inlägg