Perfekt

Jag har alltid varit blyg och tillbakadragen, mitt självförtroende har inte direkt varit det bästa. I vissa lägen har jag till och med önskat att jag vore osynlig.
Redan när jag var tio år var jag 167 cm lång, det gjorde mig näst längst i klassen. Inte nog med det! Jag var dessutom riktigt kraftig. Det var en jättejobbig period rent psykiskt för mig. Jag kände mig som en jätte i jämförelse med mina vänner som knappt nådde mig till axeln.
Vändpunkten!
Efter sommarlovet till sjuan hade killarna växt om mig och tjejerna hade kommit ikapp! Jag trodde inte det var sant! Då ökade mitt självförtroende lite, men bara lite för jag var ju fortfarande tjock. Och det var bara jag som var tjock i min klass. Så även fast jag inte var längst hade jag något annat att "skämmas" för. Jag önskar att jag kunde åka tillbaka i tiden och ge mig själv en ordentlig örfil! Ingen människa ska någonsin behöva skämmas för sin kropp! Vem är det som bestämmer snyggt och fult? Jo! Skönhet, förstår ni, det ligger i betraktarens ögon! 
Jag önskar att jag hade burit min (som My skulle sagt) fluffighet med stolthet!
 
Du är vacker och unik precis som du är, glöm inte det!
 
Min vikt pendlat upp och ner, men jag har bara växt 3 cm på 13 år. Jag skäms inte längre för min kropp, min kropp uppfyller inte "normkraven". Min kropp är perfekt. Perfekt för mig, jag skiter i om jag har utåtstickande revben, breda axlar, hängigt arsle eller stora fötter. 
Baby, I was born this way! <3


Matdagbok

09:50
En celsius
 
13:10
Resterna av mozzarellasalladen och en celsius

16:15
Två extremt stora lass med tacos och ca 25 ostchips
 
19:00
En burk himmels röra


Visa fler inlägg