Att leva med en sockerberoende

Under min värsta period i mitt sockerberoende var jag en mardröm för min pojkvän.
Jag är inte stolt att säga detta men mer än en gång fick jag enorma raseriutbrott på honom.
En gång var det så illa att jag nästan gjorde slut med honom, bara för att han inte åkte och köpte glass till mig.
 
Mina vänner såg inte mycket av mig när jag var inne i mina värsta dippar. 
Jag hade alltid en ursäkt till att inte ses. Det enda jag ville göra var ju att åka hem och äta.
 
Mer än en gång har jag länsat min pojkväns godispåsar (även fast han nästan bara gillar äckliga gelegodisar).
Jag åt först upp mitt godis och sen åt jag upp hans.
Det gick till den punkten att han började köpa mer och mer lakrits för att få ha det ifred och om han köpte chips köpte han det med salt och vinäger (hur sugen jag än var på chips kunde jag inte äta dessa då jag får kväljningar bara av vinägerlukten).

Han har själv erkänt att jag är mycket roligare att vara tillsammans med sen jag blev sockerfri (vi har varit ihop i över 6 år). 

Tack för hjälpen att bli fri LCHF. Du räddade mitt sociala liv <3