Sockerberoende, en verklig sjukdom

Det här händer verkligen inte ofta, men jag känner ett starkt behov av att blogga idag. 
Jag läser alltid LCHFingenjörens blogg och idag berörde hennes inlägg mig något ofattbart.

Även jag lever med en "hitte på"-diagnos. Mitt sockerberoende är för tillfället under kontroll men jag får nästan dagligen kämpa med människor som ifrågasätter mig och menar att "om du tar EN kaka blir du inte fet".
Det har dom fullkomligt rätt i! Men om jag skulle äta EN kaka skulle jag snart länsa hela kakfatet.
Jag skulle inte klara av mitt jobb med samma skärpa och fokus som idag.
Det finns en stor risk att jag skulle sjukanmäla för att ligga hemma och gräva i en chipspåse.
Givetvis gäller det att äta varierat, så jag skulle nog köpa godis, glass, pizza, pasta, yoghurt, bröd och flingor också. Man vill ju inte riskera att äta för enformigt...
Även fast jag gång på gång förklarat mitt problem så ska det alltid trugas och skämtas vid fredagsfikat
(samma personer är på mig om detta VARJE fredag, kom igen..... Det är inte roligt längre).
Jag tycker att det är otrevligt och oförskämt när jag berättat väldigt öppet och naket om mitt sockerberoende.
Personen i fråga tycker att den är jätterolig och skrattar gott. 
Jag har börjat ignorera dennes beteende och orkar knappt ens grymta till svar längre.
Det är en väldig tur att jag är säker i mitt beroende och mig själv.
Jag låter inte andras beteende påverka vad jag stoppar i munnen, annars skulle min kollega lätt kunnat knuffa mig rätt ner i sockerträsket igen.

Tips:
Var ärlig med din omgivning ock kräv respekt! 
Jag tvivlar på att någon skulle truga en nykter alkoholist att bara ta "en liten fredagsstänkare".
Den jämförelsen tar jag alltid till när någon tycker att jag bara ska ta "en kaka".
Jag är sockerberoende. Ord som "lagom", "en", "lite bara", "inte så mycket" finns inte i min vildaste fantasi när jag går loss på socker.

Jag har levt utan återfall sen 2012-11-11. Mitt mål är: Aldrig mer. Jag hoppas innerligt att jag kan klara av det.

Alla dagar är inte solsken och rosor, jag har riktigt tunga dagar också.
Jag skulle uppskatta att 99% av tiden känner jag mig trygg i mitt sockerfria liv.
Det är bara den där sista procenten som ibland gör livet tufft.

Heja alla ni som på något vis kämpar för att förändra era liv till det bättre.
Kan jag så kan du också. Jag önskar er all lycka på er resa <3

 
#1 - - Anonym:

Alltså, pepp på den! Sjukt bra skrivet Anna. Även jag är sockerberoende. Jag har inte kommit någon vart alls om man jämför med tex din eller My's resor men är på gång och jag kan behöva allt stöd jag kan få så jag är tacksam för er!

Svar: Alla börjar någonstans! Att erkänna sitt beroende är en enorm lättnad och ett stort steg i rätt riktning. Jag önskar dig all lycka till och kämpa på trots att det känns tungt. Det är värt det! Kram <3
AnnasLCHF

#2 - - Rebecka:

❤️❤️

Svar: 😘❤️
AnnasLCHF

#3 - - S:

Människor ska alltid lägga sig i. Personligen äter jag för det mesta lågkolhydratkost, men klarar av att äta frukt utan problem. Undviker potatis, pasta och ris de flesta dagar i veckan. Jag lever alltså inte enligt LCHF, men undviker raffinerat socker eftersom jag tycker att jag blir dum i huvudet av att äta det och får svårt att sova.
Trots denna inte särskilt extrema livsstil upplevs jag som provocerande av somliga. En kollega började fälla kommentarer om att jag borde "unna mig" saker och att man "bara kan gå ner i vikt genom att träna", blablabla (Jag har haft svårt att komma igång med träning men jobbar på saken). Saken är, att han är gravt överviktig själv, så jag hade lite svårt att ta hans råd på allvar i vilket fall.
Jag tänkte inte så mycket på detta förrän nästa dag när han kommer till min plats med TVÅ GIGANTISKA KANELBULLAR och frågar "Vill du ha?"
"Nejtack", säger jag.
Då lämnar han dem där :O
Liksom, varför?
Jag blev förbannad, men sade ingenting, tänkte att jag får visa med mina handlingar att jag inte är en svag jävel, käkade ett par dadlar och lite nötter på pin tjiv, så fick bullen ligga där och torka.
Gubbjävel...

Svar: Så jäkla oförskämt!! Bra gjort av dig att inte ställa till med en scen! Jag hade gått med dom till personen i fråga och sagt "Tack men nej tack, lägg aldrig mer bullar hos mig". Inget mer än det. Bra gjort! All respekt till dig :-)Kram!
AnnasLCHF

#4 - - Anonym:

Skulle du alltså äta upp alla kakor på jobbet? Ni är väl flera som ska ha? Eller skulle du alltså länsa fatet framför deras ögon?

Svar: Det är en metafor. Det skulle kunna hända, jag har väldigt svårt att hejda mitt sockerätande. Annars skulle jag inte blivit överviktig. Läs gärna kommentaren som svarar din fråga. Den är 100% träffande!
AnnasLCHF

#5 - - Ingela:

Hej!

Tankar om kommentar #4:

Det krävs att man gör ett försök att förstå.. men en del vill inte ens förstå, ändra på nått eller ens respektera att det finns många olika människor som har olika problem och styrkor.

"om jag skulle äta EN kaka skulle jag snart länsa hela kakfatet" antar jag betyder att en kaka skulle starta flod av frossande i socker och kolhydratrik mat INTE att du som en vilde, skulle slita bullarna ur händerna på dina kollegor.

Kanske skulle du göra som jag brukade göra..äta skiten då inte någon såg på. Springa iväg till macken kl 21,50 för att hinna köpa chips, godis mm och trycka i mig allt då jag kom hem igen. För att, då påsarna var slut, börja fundera på vad det är för fel på mig som gör så. Och känna ångesten bubblande inombords tillsammans med skräpsnacksen.

Att jag var tvungen att bli 40+ innan jag för första gången kunde känna att jag är mätt och tillfreds även flera timmar efter måltiden. Att jag upptäckte att jag kunde glömma att äta middag - eftersom jag inte var hungrig, inte sugen har aldrig hänt innan jag började med LCHF.

Svar: Tack! Det var precis det där jag menade! Folk som inte har denna problematik har otroligt svårt att sätta sig in i situationen och förstår inte att man på riktigt är ett svart hål. Mer än en gång har jag ätit tills jag spytt och sen lite till.

Jag känner igen mig i din text <3 Tusen tack för att du kommenterade!

Kram <3
AnnasLCHF

#6 - - Christina:

Tror att vi alla upplever det där på atbetsplatsen. Folk som ska kommentera och truga. Lägga sig i. Tjata om att man ska "sluta banta, du försvinner ju, blir bara smalare och smalare". Trots att man varit viktstabil ett år, och inte längre "bantar". Men jag vill ändå inte ha era jäkla kakor för jag mår inte bra av dem, sluta tjata. Sen tror jag folk har svårt att se en förändras, och säkert mycket avundsjuka bakom också. Inte sällan det är de små knubbisarna som ska kommentera 😉

Svar: Håller med! Mycket grundar sig nog i avundsjuka som du skriver :-)Heja oss som står emot och klarar av det!
Kram!
AnnasLCHF