Vägen till barn del 1 av 4

De här inläggen har jag lurat på länge och inte riktigt vetat hur eller om jag ska skriva.
Det handlar om vår väg till att bilda familj (varning för långa inlägg).
För att få en så bra bild av det som möjligt tänkte jag dela upp det i 4 olika inlägg och avhandla en sak i taget.
Del 1: Bakgrund och utmattning
Del 2: Första gången jag blev gravid
Del 3: Min graviditet. Hur jag mått och hur allt gått
Del 4: Förlossningsberättelse (om intresset finns)
 
Fredrik och jag har varit ett par sedan november 2009 och jag visste direkt att han var den jag ville dela mitt liv med.
I november 2014 flyttade vi hemifrån och ihop direkt. Vi bestämde oss ganska snabbt efter flytten för att vi hade det bra med jobb, ekonomi och boende så jag tog ut min spiral 2015.
Månaderna gick men det blev aldrig någon bebis.
 
Min mens började strula direkt efter att jag tagit ut min spiral men vi tänkte: Det är nog normalt.
Jag fick mens ca 7 gånger på hela 2016 och mensen var väldigt oregelbunden.
Vi var på många utredningar angående min mens och mitt allmänna hälsotillstånd då jag först gick ner väldigt mycket i vikt för att sen gå upp lika snabbt utan att ändra mina matvanor. 
Jag blev arg som ett bi för ingenting och var konstant trött och nedstämd.

 Alla utredningar läkare och gynekologer gjorde pekade mot samma sak: 
"Det är inget kroppsligt fel på dig. Du är stressad."
Jag vägrade tro på det, dom hade fel allihop!
Det var ju tydligt att något var fel med mig och att jag var sjuk, kroppsligt. 
Varför skulle jag annars må så otroligt dåligt?
 
Jag hade vid den här tiden gjort alla möjliga sorters tester och tagit alla möjliga sorters blodprov, men läkarna hittade inga fel.
 
I november 2016 kollade vi på ett hus. Det var huset vi alltid letat efter och drömt om. Så vi köpte det och flyttade in.
Jag hade då konstant migrän i närmare en månad och fick sjukanmäla mig titt som tätt på grund av det.
 
Sen förändrades mitt liv för alltid i december 2016.
Vi skulle handla mat till julafton och trots att det var jag som skrivit inköpslistan kunde jag inte se eller vad som stod.
Jag gav listan till Fredrik och sa: Kan inte du hålla koll på den?
Inte ville jag väl säga till honom att jag helt plötsligt blivit dum i huvudet och inte ens kunde tyda min egen handstil.
Fredrik drog vagnen och plockade varor medan jag gick bredvid som en zombie. 
Innnan vi skulle betala kollade Fredrik igenom listan och upptäckte att vi missat lite grejer.
Då sa han: Hämtar du glöggen tar jag resten.
Varpå jag svarar: Självklart älskling! (Egentligen ville jag inget hellre än att åka hem, lägga mig i sängen och bara få gråta)
 
Så där skiljs vi från varandra i butiken och jag börjar irra runt.
"Glögg, glögg, glögg. Vad är glögg? Städar man med det? Eller äter man det kanske?"
Det tog ett tag och sen hittade jag tillslut tillbaka till vagnen där Fredrik stod och väntade.
Jag sa: "Det finns ingen glögg"
Fredrik: "Klart det finns glögg, hämta det så kan vi åka hem sen"
Jag irrar iväg igen och samma tanke far genom mitt huvud igen. "Vad tusan är glögg?!"
Med tårar i ögonen går jag tillbaka till Fredrik en gång till och säger: "Jag hittar inte glöggen, den måste vara slut"
Varpå Fredrik svarar: "Det är klart att den inte är slut. Gå och fråga någon som jobbar här."
Jag går iväg ännu en gång och försöker hitta någon som jobbar där.
Jag ser mig omkring och tittar länge på en person med röd ICA-tröja men är så osäker på om hon jobbar där eller om hon är en kund. Det tar några minuter och sen bestämmer jag mig för att gå fram till henne och frågar tyst: "Hej, har ni glögg?"
"Glögg har vi härborta" svarar hon glatt och följer mig hela vägen fram till glöggen. 
DÅ kom jag på att man faktiskt dricker glögg.
Det fanns 100 olika sorter att välja på men då orkade jag inte mer. Jag tog bara en och halvsprang tillbaka till Fredrik med tårarna brännande i ögonen.
 
Efter den incidenten är det svart. Det här hände på en fredag och på måndagen kunde jag fortfarande inte sluta gråta.
Jag gick till jobbet som vanligt men tårarna rann och jag kunde inte stänga av dom.
När min personalchef dök upp frågade hon hur det var fatt och då bröt jag ihop totalt.
Hon bestämde där och då att jag skulle gå hem och vara ledig till januari så jag hann vila upp mig riktigt ordentligt.
Jag sa: "Jag ska bara göra färdigt några saker, sen kan jag gå hem".
 
Dom veckorna hon gav mig ledigt resulterade i 1,5 år av sjukskrivning.
 
Jag grät konstant liggandes på soffan i några månader och kände ingenting. Varken glädje eller livslust.
Till er som inte känner mig: Det är allt jag någonsin känt tidigare.
 
När det närmade sig att gå till jobbet igen fick jag panik. Jag var INTE redo så jag bokade en läkartid.
Jag fick träffa den värsta tänkbara läkaren för någon med utmattningssyndrom.
Han var 70+ och la huvudet på sned efter jag suttit och gråtit medan jag berättat hur jag mådde och sa: 
"Lilla gumman, jag skriver ut tabletter till dig så kan du gå tillbaka till jobbet om 14 dagar. Det är inte så farligt"
Jag tog aldrig några tabletter. Jag trodde inte att det var lösningen på mina problem.
 
I efterhand undrar jag varför jag inte bytte läkare tidigare. Jag var 26 år och kunde inte gå till honom utan min mamma.
Han var så oförstående och rent ut sagt vidrig i sitt sätt mot mig.
När jag berättade om olika besvär jag fick av stress kunde han skratta.
Mamma sa då att det här inte var ett dugg roligt för mig och då hostade han till och försökte skärpa sig.
Som den gången jag sa: "Sen jag blev sjukskriven har min mens äntligen börjat komma regelbundet, nästan på klockslaget"
Han: "Höhöhöhö, jaså är det något att vara glad för??"
Jag: "Öhm... Ja. Jag är 26, inte 56"
Han: "*Host* Ja, men det är ju bra...."
 
Efter 4 sjukskrivningar hos den dåren bytte jag läkare och vips var det någon som tog mig på största allvar och som faktiskt ville hjälpa mig att bli bättre.
 
Det var den värsta tiden i mitt liv. Jag är otroligt tacksam för alla som ställde upp för mig och som inte ställde några som helst krav på umgängen och aktiviteter.
 
Efter 1 år hemma blev jag remitterad till Aleris Smärt- och Stresscenter i Nacka.
Tack vare det fick jag livet åter.
Jag fick verktyg som jag kommer bära med mig i resten av mitt liv.
Jag är inte frisk än. Men tack vare allt jag lärt mig på Aleris har jag återtagit kontrollen över mitt liv.



#1 - - Lisa :

Tack Anna för att du delar med dig.

Svar: Kram <3
Anna Hagström

#2 - - Paulina :

Tack för att du delar med dig. Har själv haft att göra med dåliga läkare som hittar på orsaker om varför min mens inte kom för att jag var för smal och började håna min kropp för jag inte hade kurvor. Ett år senare sökte jag upp en annan gynekolog och han frågade mig ”har ingen berättat för dig att du har PCOS?”
Där fick jag äntligen mitt svar. Känner man sig obekväm med en läkare så ska man byta direkt. Kram

Svar: Otroligt egentligen hur det är idag. Okunnigheten om kvinnliga sjukdomar är skrämmande. Skönt att du fick en diagnos tillslut! Kram <3
Anna Hagström

#3 - - Anonym:

Exakt det du beskriver om affären och att bara gråta å inte kunna sluta hade jag det när jag åt levaxin för sköldkörteln. Det visade sig att min kropp hade för lite av t3 som är det aktiva sköldkörtelhormonet i kroppen. Min kropp kan inte göra om synyetiskt t4 till aktivt hormon. Läkare tar ju bara tsh och t4 vid prov och säger att allt ser bra ut men jag mådde ju skit. Har hypotyreos i släkten men även stress har nog varit en orsak åxå för mig. Förstår precis hur du kände dig i butiken. Man tror att man är helt psyk och förstår inte vad orden på listan betyder el vart de finns. Man läser om och om igen men det hjälper inte. Till råga på d har jag pco och fått göra ivf å nu väntar vi på pyret i december äntligen. Hoppas verkligen du kommer tillbaka till ett bra mående igen. Förstår precis vad du går igenom ❤

Svar: Vilken tur att du låg på och visste vad läkaren skulle kolla! Idag måste man nästan vara sin egen läkare och ha en diagnos med sig till läkaren så kan hen skriva det i journalen bara.
Stort grattis till tillökningen! All lycka till er! Kram <3
Anna Hagström

#4 - - Kira:

Tack för att du delar med dig. <3 Hur sjutton blev du sjukskriven utan att de tvingade i dig tabletter?! Jag blev utbränd för exakt ett år sedan. Träffade också en vidrig läkare, en asiatisk kvinna med stenansikte som kunde bristfällig svenska. Hon sa att jag borde akta mig så inte min pojkvän gjorde slut när jag jämt deppade (!) och att enda lösningen på problemet var SSRI (antidepressiva) samt sömntabletter. Jag tjatade på henne om att få en månads sjukskrivning då mitt jobb var otroligt stressfyllt. Hon gav mig en enda vecka. Efter den veckan ringde hon och blev arg när jag sa att jag inte tagit tabletterna då jag inte trodde på en sådan lösning (mitt problem var en psykopatchef och stress på arbetet som jag faktiskt sagt upp mig från och väntade på att få lämna). Hon sa att hon vägrade sjukskriva mig om jag vägrade behandling. Jag ljög och sa jag skulle börja med medicinen. Då gick hon med på två veckors sjukskrivning till, men sa hotfullt att FK nog inte skulle ge mig sjukpenning. Jag var helt förtvivlad av att träffa denna osympatiska läkare och gick tillbaks till arbetet på heltid efter 4 veckor då jag inte orkade strida mer med henne. :( Men jag är otroligt glad att jag sket i tabletterna för jag har tagit sådana förr och mådde vidrigt av dem... Sjukvården är verkligen helt galen ibland. man måste vara frisk för att orka vara sjuk..?

#5 - - Tobbe:

Starkt av dig att skriva här! Krya på dig!

Svar: Tack! :-)
Anna Hagström

#6 - - Anonym:

Sånt vidrigt bemötande. Kan man inte anmäla såna läkare? <3

Svar: Min man ville anmäla honom flera gånger. Jag har bara sagt till dom på vårdcentralen att han inte ska ha hand om stressade människor. Han kan skriva ut penicillin till folk med halsfluss typ. Det är mer något för honom ;-)
Kram!
Anna Hagström