Vägen till barn del 2 av 4

De här inläggen har jag lurat på länge och inte riktigt vetat hur jag ska skriva.
Det handlar om vår väg till att bilda familj (varning för långa inlägg).
För att få en så bra bild av det som möjligt tänkte jag dela upp det i 4 olika inlägg och avhandla en sak i taget.
Del 1: Bakgrund och utmattning
Del 2: Första gången jag blev gravid
Del 3: Min graviditet. Hur jag mått och hur allt gått
Del 4: Förlossningsberättelse (om intresset finns)
 
Som jag skrev i tidigare inlägg kom min mens tillbaka med full kraft när jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom i december 2016 och var regelbunden resten av 2017.
 
Den 5e september 2017 var min mens sen och jag tänkte: Nej, låt det inte börja igen.
Men det var inte mensen som strulade. Jag var faktiskt gravid (och nej, tajmingen var inte den bästa men shit happens).
 
Fredrik och jag var överlyckliga. Jag kommer ihåg att jag grät av lycka och Fredrik blev mållös.

Men lyckan blev tyvärr inte långvarig.
 
Söndagen den 10e september fick jag en liten blödning och så jäkla ont i magen.
Jag låg och grät av smärta och visste instinktivt att något inte stämde.
Vi åkte till gynakuten och dom sa bara: Det kan vara ett tidigt missfall, men vi bokar in en tid för undersökning.
Smärtan höll i sig och redan på tisdagen åkte vi in för undersökningen.
Där var dom inte säkra på om det var missfall då det var väldigt tidigt i graviditeten så jag fick lämna blodprov och återkomma två dagar senare för nytt blodprov. 
På så sätt skulle de kunna se om gravidhormonerna ökat eller inte. Om de skulle ha ökat tydde det på att jag fortfarande var gravid och om inte, ja ni förstår.
 
Så vi åkte hem. Jag hade ont, jag hade så in i helsike ont. 
 
Torsdagen kom och jag satte mig i bilen med smärtan från helvetets djupaste dalar.
Än idag undrar jag hur jag kunde vara så dum att jag körde dit själv.
 
I väntrummet smsade jag med Jessica och skrev: "Jag vet inte hur jag ska kunna gå in till blodprovet. Jag har så ont att jag inte vet hur jag ska lyckas ställa mig upp."
Jessica svarade: "Du berättar för henne precis hur ont du har. Det här är inte normalt."
 
Så när det blev min tur och sköterskan tog in mig till blodprovsrummet började jag tokgråta.
Jag hulkade fram att jag knappt kunde gå på grund av smärtan och hon förstod direkt att något var fel.
 
Efter blodprovet hjälpte hon mig in i personalrummet och ringde runt till sina kollegor för att se vem som kunde klämma in mig akut.
En gynekolog (jag tror att hon och blodprovstanten räddade mitt liv) tog in mig på sin lunchrast och konstaterade ganska snabbt att jag hade en blödning i buken.
 
Under hela denna tid smsade jag med Fredrik och det sista jag skrev var: "Du måste komma till SÖS nu, jag tror att jag ska opereras".
Han åkte dit direkt.
 
Gynekologen bad mig sitta en stund i väntrummet medan hon ordnade lite papper som jag skulle ha med mig.
Jag fick dessa papper och blev sedan beordrad att gå till SÖS direkt.
Så ut genom dörren stapplade jag (den här gyn-mottagningen ligger precis nedanför SÖS så jag skulle i princip bara gå över gatan och upp för en backe).
 
Jag har inget minne av hur jag tog mig fram till rödlyset men när jag står där och hänger mot stolpen i väntan på att få grön gubbe ringer Fredrik mig och säger: "Jag ser dig, gå bara över gatan så plockar jag upp dig"
Och det var en jäkla tur att han gjorde det. Jag fattar inte hur jag annars skulle klarat av att ta mig hela vägen till sjukhuset.
 
Vi fick vänta i 4 timmar innan jag blev undersökt och jag hade fruktansvärt ont.
Då upptäckte dom en kraftig blödning i min buk. Jag hade fått ett utomkvedshavandeskap.
I ilfart blev jag inlagd, fick ett rum och pumpades full av morfin.
Här skulle opereras vid första bästa tillfälle. 
 
Eftersom jag hade så fruktansvärt ont fick stackars Fredrik ta bort mitt nagellack och tvätta mitt hår medan jag krampaktigt höll i mig i en stång i badrummet. Det kändes så bra att ha Fredrik där och att han fick stanna närmare 2 timmar efter att besökstiden var slut.
 
Natten var fruktansvärd.
Först skulle jag in på operation 23, sen 01, sen 06, sen 08 och så höll det på utan att jag fick opereras.
Dock har jag full förståelse för att jag fick vänta, det var nämligen akuta kejsarsnitt och annat mer livshotande som prioriterades och jag tyckte verkligen att det var värt väntan med tanke på att mitt inte var livshotande än (men lämnas man för länge utan vård kan man förblöda och dö).
Natten var ett suddigt blurr av sömn, plinga om ny värmekudde och be om mer morfin.
Jag tror inte jag sov så mycket men smärtan och morfinen gjorde mig helt yr och svimfärdig.
 
Dagen efter rullades jag in på operation vid 11. Jag sövdes och var sedan tillbaka på rummet precis när besökstiden startade och Fredrik kom. Dock var jag nog inte ett så trevligt sällskap för jag somnade hela tiden och rätt vad det var så stod min bästa vän där när jag vaknade. Jag har ingen aning om hur länge hon varit där innan jag vaknade till men det kändes skönt att ha två av mina favoriter på plats. 
 
När jag vaknat till liv lite mer kom min läkare in och berättade lite om operationen.
Det hade gått bra och dom hade tömt min buk på 200ml blod.
Eftersom dom tagit bort en av mina äggledare skulle man ju kunna tro att funktionen i livmodern blivit nedsatt med 50%.
Men i verkligheten minskar den bara med 30% (fråga mig inte hur det fungerar men det var vad hon sa).
 
Det tog ca 1 vecka för mig att kunna klara mig själv (Fredrik fick hjälpa mig med nästan allt för att jag hade så ont). 
 
Hela den här tiden var väldigt chockartad, intensiv och omtumlande. Det tog ett tag innan både jag och Fredrik insett vad som hade hänt.
Jag hade faktiskt blivit gravid (vi började nästan tro att det var omöjligt) och den glädjen vi hade känt när testet visade positivt utbyttes till sorg.
 
På sjukhuset sa dom att vi skulle vänta minst 3 månader innan vi skulle försöka igen men varken jag eller Fredrik var särskilt sugna på att bli besvikna igen så vi bestämde oss på sjukhuset för att vänta längre... Men det gick sådär.
 
När det gått tre månader så tänkte vi: Eftersom vi har så svårt att bli gravida kanske vi ska börja försöka igen?
Och vips, på första försöket (mer eller mindre) blev det en liten bulle i ugnen<3

(null)


#1 - - Anonym:

Vad fint och personligt skrivet. Tack för att du delar med dig. Så otroligt stark du är. En inspiration att fortsätta, för det kommer bättre dagar. Stort grattis till den lille och ta hand om familjen. Ser fram emot resterade delar!

Svar: Tusen tack <3
Anna Hagström

#2 - - Kim:

Jag har med bara en äggstock och en äggledare. Fick opereras pga cysta när jag var 13år gammal. Hade inte hunnit få min första mens än. Cystan hade vridit sig 5-7 varv runt äggledaren så när de skulle snabboperera (titthål i naveln och suga ut cystan) såg de att hela höger sida var dött/nekros.
Jag fick med missfall förra året. Kände mig så himla ensam i tankar och känslor. Tack för att du delar med dig av din resa. Det betyder mycket för många!

Svar: <3 Man är ALDRIG ensam. Vi måste hjälpas åt att få bort tabun kring dessa ämnen. Tack för att du delade med dig av din historia. Det var väldigt starkt av dig! Kram <3
Anna Hagström

#3 - - Anonym:

Jag har läst och fällt tårar. Otroligt starkt att dela detta. Grattis till bebisen.

Svar: Tusen tack <3
Anna Hagström

#4 - - Sandra:

Hej! Tack för du delar med dig! Så otroligt lyckligt det ändå måste vara nu när ni fått ert barn, grattis! Vad ni kämpat :) jag och min man har varit tillsammans i 11 år nu. Fick första barnet efter 9 år. Dock tog det tid då jag fick ”missed abortion”, också en sak som det inte pratas så mycket om. I v 14 betalade jag för mitt ultraljud för barnmorskan inte lyssnade och mycket riktigt hade barnet återvecklats redan i v 6, fanns inget foster kvar! Efter ett års återhämtning kom äntligen mensen och denna graviditet ledde dock till en prematur född i v 32 men är ändå en frisk snart 3 åring :)