Vägen till barn del 3 av 4

De här inläggen har jag lurat på länge och inte riktigt vetat hur jag ska skriva.
Det handlar om vår väg till att bilda familj (varning för långa inlägg).
För att få en så bra bild av det som möjligt tänkte jag dela upp det i 4 olika inlägg och avhandla en sak i taget.
Del 1: Bakgrund och utmattning
Del 2: Första gången jag blev gravid
Del 3: Min graviditet. Hur jag mått och hur allt gått
Del 4: Förlossningsberättelse (om intresset finns)
 
Som jag skrev i del 2 blev vi mer eller mindre gravida på första försöket efter utomkvedshavandeskapet.
Det kändes för bra för att vara sant så jag hade svårt att glädjas för det positiva testet den här gången.
 
Vi fick ganska snabbt en tid till ett VUL för att konstatera att det var ett foster och att det satt på rätt ställe den här gången.
 
Tror ni vi var nervösa när det var dags eller?
Att se den lilla kidneybönan för första gången var helt magiskt.
Fostret satt på rätt plats och såg frisk ut (så gott det gick att se).
 
Med bubblande magar gick vi ut från gynekologen och kunde knappt förstå att vi sått ett frö.
 
Dagarna efter svävade vi på moln. Det var helt overkligt.
Jag mådde oförskämt bra fram till vecka 6... 
Då började helvetet.

Jag var extremt illamående och låg i princip i sängen 3 veckor och grät.
Under de 3 veckorna gick jag ner 5kg. Fredrik blev såklart väldigt orolig och försökte verkligen med allt. Han fixade mat jag i vanliga fall älskar men jag satt bara och grät rätt ner i tallriken varje gång det var dags att äta. 
Så jag provade "normal-kost" några gånger. Jag åt bland annat mammasushi, göteborgskex, finncrisp, fiskpinnar och potatis. Det var varken särskilt gott eller roligt. När jag åt det fick jag dessutom fruktansvärd migrän (som om illamåendet inte var jobbigt nog) så den idén slopade jag snabbt.
Obs! Jag åt aldrig chips, choklad, godis, bröd, glass eller pasta (mina största laster). Därför  räknar jag inte det som ett avsteg från mitt sockerfria liv. Vissa dagar kunde jag inte sluta tänka på stuvade makaroner, men jag åt det aldrig. Det var bara något jag drömde om hela graviditeten. Jag hade kunnat gå bananas och börjat droga där och då men det gjorde jag inte. Jag anser att jag klarat graviditeten galant och tänker fortsätta räkna mina år utan pasta, bröd, chips, godis och annat skräp. 

Jag ringde mamma och grät. 
Hon frågade om det inte fanns någonting jag skulle kunna tänka mig att äta?
Det fanns en rätt jag kunde tänka mig så jag hulkade fram: Jag vill ha din köttfärssås (mamma blev lite mallig men sen la jag till:) för den smakar ingenting!
Som vi skrattar åt det nu ;-)
Mamma kom med flera kilo köttfärssås. Hon lagade den hos sig så jag skulle slippa lukten.
Det var det enda jag åt i någon vecka. Snacka om livräddare!

Efter de 3 veckorna mådde jag fortfarande illa men inte alls lika intensivt. Jag provade då bönpasta till köttfärssåsen och frukt och det gick bra (förutom att magen ballade ur av "pastan")

Jag mådde mer eller mindre illa hela graviditeten, men det gick att leva med. 
När jag väl åt blev det LCHF (dock inte lika strikt och fett som innan), sockerfri glass, sockerfri yoghurt, proteinbröd, frukt, grönsaker med dipp och någon enstaka kokt potatis. 
Jag försökte äta mer kolhydrater för att gå upp lite bättre i vikt. 
Jag gick bara upp 6 kg från invägningen på MVC, men magen växte som den skulle och lillen sparkade som en karatemästare. 

Så för att summera min graviditet: 
Jag hade en svacka i början av graviditeten där jag prioriterade ATT äta snarare än VAD jag åt. Sen åt jag så bra jag bara kunde men det blev mer kolhydrater i form av frukt, rotfrukter, mejerier, nötter och grönsaker.
Jag hade fruktansvärd foglossning som gjorde att jag knappt kunde gå.
Jag sov rätt bra på nätterna (även fast jag fick kissa x-antal gånger/natt.
Jag älskade min mage för första gången i mitt liv.
Jag tackade min kropp varje dag för att jag fick fortsätta vara gravid <3

(null)