Vägen till barn del 4 av 4

De här inläggen har jag lurat på länge och inte riktigt vetat hur jag ska skriva.
Det handlar om vår väg till att bilda familj (varning för långa inlägg).
För att få en så bra bild av det som möjligt tänkte jag dela upp det i 4 olika inlägg och avhandla en sak i taget.
Del 1: Bakgrund och utmattning
Del 2: Första gången jag blev gravid
Del 3: Min graviditet. Hur jag mått och hur allt gått
Del 4: Förlossningsberättelse 

Ni var många som ville läsa vår förlossningsberättelse så här kommer den.
Jag kommer inte ihåg så mycket av själva förlossningen men Fredrik har berättat hur det var.
 
Vi var beräknade 27/9-2018. Jag hade planerat att jobba fram till 25-26/9.
När jag gick från jobbet på fredagen den 21/9 sa jag: "Trevlig helg! Vi ses på måndag".
Min chef svarade då: "Jag är inte så säker på det".
Och tänka sig, hon hade rätt!

Lördagen den 22a umgicks vi med Jessica (tjockkocken), Eric och deras dotter Ella. 
Vi storhandlade, käkade middag, dansade och lekte. 
Efter middagen fick jag dock kraftiga förvärkar så vi bestämde oss för att åka hem (klockan var ungefär 18). 
Förvärkarna avtog inte som de brukade göra när jag vilade och låg ner.
Istället blev dom bara värre så jag tog fram min vetekudde och använde den i några timmar. 
Vid 21 sa jag till Fredrik: "Jag är inte säker på att det här är förvärkar, men jag vet inte heller om förlossningen har börjat. Jag vet bara att det gör ganska ont nu".
Han släppte allt han höll på med och ställde iordning en filmstation i sovrummet med sin bärbara dator (vi har ingen tv i sovrummet).

Det gick några timmar. Jag var i och ur duschen ett par gånger och duschade tills varmvattnet tog slut.

Vid 00 ringde jag förlossningen och dom tyckte vi skulle åka in. Det fanns bara plats på Danderyd (vi bor i Nynäshamn) så vi åkte dit.

Jag blev undersökt men var inte tillräckligt öppen för att få stanna (bara 3cm). Så vi fick åka hem igen.

Vi var hemma vid 02. Värkarna blev väldigt intensiva så jag hoppade direkt in i duschen.
Efter det la vi oss i sängen, jag hade fått tabletter så jag skulle kunna sova och vila lite. Jag sov väl kanske 5-10minuter i stöten och vid 03:15 vaknade jag med ett ryck och skrek: "FREDRIK, HANDDUK, NU!"
Han flög upp ur sängen och kastade en handduk till mig. Jag tog mig upp ur sängen och in i badrummet där mitt vatten gick, precis som på film.
Det forsade verkligen och sen satte värkarna igång, på riktigt.

Jag ringde förlossningen vid 03:40. 
Dom sa: "Ta tid på värkarna och ring när de är tätare".
Sagt och gjort, vi väntade. Jag låg i sängen och vred mig av smärta. 
(Här nånstans tappar jag all tidsuppfattning och det jag skriver nu har Fredrik återberättat för mig.)
Fredrik var nervös. Jag ringde förlossningen igen. Den här gången sa hon: "Vi har plats på SÖS nu. Kom in".

Jag har som sagt ingen tidsuppfattning men vi kom tydligen till SÖS ungefär 06.
Värkarna kom så tätt att jag knappt kunde gå från bilen till förlossningen, typ 100 meter.
Vi fick vänta lite på sköterskorna som skulle öppna dörren så jag satte mig på en bänk utanför.

Sköterskorna och Fredrik fick stanna upp några gånger och vänta på mig på väg till rummet för jag hade så kraftiga och täta värkar att jag var tvungen att stanna upp och andas mig igenom dom innan jag kunde fortsätta.

När vi äntligen kom in på vår förlossningssal så sa jag: "Får jag klä av mig och lägga mig ner nu?"
Eftersom jag hade så ont fick jag direkt börja med lustgasen, det blev min räddning!
Många mår illa av lustgas men det beror oftast på att man "andas fel". Så jag andades precis som jag blev tillsagd och då var den magisk.
Jag blundade hela tiden. Smärtan var brutal och jag skrek tydligen i lustgasmasken.

Fredrik gjorde så gott han kunde. Han frågade om jag ville ha musik och jag sa: "Jag vet inte".
"Jag vet inte" var mitt standardsvar på alla frågor.
Så han startade tydligen Disney-musik men jag hörde inget förrän ungen var ute. 
Jag satt på en pilatesboll på ena sidan av sängen och Fredrik satt på en stol på andra sidan. Jag tog tag i hans hand och sa åt honom att hålla emot. 
Vid varje värk drog jag i hans hand för att få ett motstånd. Stackarn hade nästan träningsvärk dagen efter.

Sen kom frågan om epidural (ryggmärgsbedövning). Jag blev osäker eftersom förlossningen kan stanna av och jag ville bara "få ut skiten".
Så läkaren gick till en annan patient först och skulle komma tillbaka till mig. 
Under tiden fick jag höra att jag inte var tillräckligt öppen och att det kunde ta ett bra tag till ändå. Min barnmorska föreslog att jag skulle ta epiduralen eftersom jag inte fick någon som helst värkvila.
Så när läkaren kom tillbaka vid 09:30 tog jag bedövningen. Jag är så glad att jag gjorde det! 
Jag gick från okontaktbar med konstanta värkar till att kunna öppna ögonen och till och med prata lite. 
Men jag var fortfarande inte tillräckligt öppen.
Efter att man tagit epiduralen måste man ligga ner en stund eftersom benen kan bli lite svajiga.

Så jag låg åter i sängen med min bästa vän lustgasen på högsta blås! 
Jag skämtade lite med Fredrik och förlossningssköterskan mellan värkarna och det var helt plötsligt en härlig stämning i rummet.
Eller ja, jag var helt plötsligt närvarande.

Sen kände jag ett behov av att krysta.
Men jag var inte tillräckligt öppen ännu så sköterskan föreslog ännu mer hoppande på piltesbollen. Det hjälpte inte.
Sköterskan kom med en ståställning och frågade om jag ville prova stå upp.
Det ville jag!
Hon sa sen: "För vissa hjälper det att sätta upp foten här".
Med hennes hjälp fick jag foten och PANG!
Jag kände hur hans huvud åkte ner i kanalen och skrek: "HAN KOMMER NU, HAN KOMMER NU!"

Förlossningssköterskan kände och mycket riktigt var han nu tillräckligt långt ner för att jag skulle kunna påbörja krystandet.
Dom hjälpte mig tillbaka till sängen. Jag valde att stå på knä i sängen med magen mot det upphöjda ryggstödet.
Fredrik stod framför mig och peppade mig allt han kunde.

11:30 började jag krysta, 11:47 den 23/9 kom han ut <3
Låtarna jag krystade till var:
Hakuna matata
Prins Ali
Känn en doft av kärleken

Kändes ganska passande alltihop. Hakuna matata, vår prins var på väg och kärleken när jag fick upp honom på bröstet var obeskrivlig <3

När han kom upp på mitt bröst var min första tanke: "Jag har blod på händerna".
Min andra tanke var: "Han är perfekt".

När han låg på mitt bröst var det dags att sy.
Japp, alla spricker mer eller mindre när man föder barn vaginalt.
Min förlossningssköterska var relativt ny, så när hon skulle sy hade hon en mentor med.
Det gick långsamt men bra. Dock släppte bedövningen så de 4 sista stygnen tog jag med lustgas som bedövning.

Det är så häftigt vad kvinnokroppen klarar av.
Min förlossning var inte lång för att vara första barnet. Värkarna började ca 18:00 och 11:47 dagen efter kom han ut.
17 timmar och 47 minuter tog det alltså. 
Värkarna var dock extrema eftersom jag inte fick någon som helst värkvila mellan 04-09:30.

Det var ett stort och illamående äventyr att vara gravid, men inte kunde man föreställa sig att det knappt ens hade börjat.

Villkorslös kärlek fick en helt ny innebörd sekunden Du kom upp på mitt bröst <3
(null)


Vägen till barn del 3 av 4

De här inläggen har jag lurat på länge och inte riktigt vetat hur jag ska skriva.
Det handlar om vår väg till att bilda familj (varning för långa inlägg).
För att få en så bra bild av det som möjligt tänkte jag dela upp det i 4 olika inlägg och avhandla en sak i taget.
Del 1: Bakgrund och utmattning
Del 2: Första gången jag blev gravid
Del 3: Min graviditet. Hur jag mått och hur allt gått
Del 4: Förlossningsberättelse (om intresset finns)
 
Som jag skrev i del 2 blev vi mer eller mindre gravida på första försöket efter utomkvedshavandeskapet.
Det kändes för bra för att vara sant så jag hade svårt att glädjas för det positiva testet den här gången.
 
Vi fick ganska snabbt en tid till ett VUL för att konstatera att det var ett foster och att det satt på rätt ställe den här gången.
 
Tror ni vi var nervösa när det var dags eller?
Att se den lilla kidneybönan för första gången var helt magiskt.
Fostret satt på rätt plats och såg frisk ut (så gott det gick att se).
 
Med bubblande magar gick vi ut från gynekologen och kunde knappt förstå att vi sått ett frö.
 
Dagarna efter svävade vi på moln. Det var helt overkligt.
Jag mådde oförskämt bra fram till vecka 6... 
Då började helvetet.

Jag var extremt illamående och låg i princip i sängen 3 veckor och grät.
Under de 3 veckorna gick jag ner 5kg. Fredrik blev såklart väldigt orolig och försökte verkligen med allt. Han fixade mat jag i vanliga fall älskar men jag satt bara och grät rätt ner i tallriken varje gång det var dags att äta. 
Så jag provade "normal-kost" några gånger. Jag åt bland annat mammasushi, göteborgskex, finncrisp, fiskpinnar och potatis. Det var varken särskilt gott eller roligt. När jag åt det fick jag dessutom fruktansvärd migrän (som om illamåendet inte var jobbigt nog) så den idén slopade jag snabbt.
Obs! Jag åt aldrig chips, choklad, godis, bröd, glass eller pasta (mina största laster). Därför  räknar jag inte det som ett avsteg från mitt sockerfria liv. Vissa dagar kunde jag inte sluta tänka på stuvade makaroner, men jag åt det aldrig. Det var bara något jag drömde om hela graviditeten. Jag hade kunnat gå bananas och börjat droga där och då men det gjorde jag inte. Jag anser att jag klarat graviditeten galant och tänker fortsätta räkna mina år utan pasta, bröd, chips, godis och annat skräp. 

Jag ringde mamma och grät. 
Hon frågade om det inte fanns någonting jag skulle kunna tänka mig att äta?
Det fanns en rätt jag kunde tänka mig så jag hulkade fram: Jag vill ha din köttfärssås (mamma blev lite mallig men sen la jag till:) för den smakar ingenting!
Som vi skrattar åt det nu ;-)
Mamma kom med flera kilo köttfärssås. Hon lagade den hos sig så jag skulle slippa lukten.
Det var det enda jag åt i någon vecka. Snacka om livräddare!

Efter de 3 veckorna mådde jag fortfarande illa men inte alls lika intensivt. Jag provade då bönpasta till köttfärssåsen och frukt och det gick bra (förutom att magen ballade ur av "pastan")

Jag mådde mer eller mindre illa hela graviditeten, men det gick att leva med. 
När jag väl åt blev det LCHF (dock inte lika strikt och fett som innan), sockerfri glass, sockerfri yoghurt, proteinbröd, frukt, grönsaker med dipp och någon enstaka kokt potatis. 
Jag försökte äta mer kolhydrater för att gå upp lite bättre i vikt. 
Jag gick bara upp 6 kg från invägningen på MVC, men magen växte som den skulle och lillen sparkade som en karatemästare. 

Så för att summera min graviditet: 
Jag hade en svacka i början av graviditeten där jag prioriterade ATT äta snarare än VAD jag åt. Sen åt jag så bra jag bara kunde men det blev mer kolhydrater i form av frukt, rotfrukter, mejerier, nötter och grönsaker.
Jag hade fruktansvärd foglossning som gjorde att jag knappt kunde gå.
Jag sov rätt bra på nätterna (även fast jag fick kissa x-antal gånger/natt.
Jag älskade min mage för första gången i mitt liv.
Jag tackade min kropp varje dag för att jag fick fortsätta vara gravid <3

(null)




Vägen till barn del 2 av 4

De här inläggen har jag lurat på länge och inte riktigt vetat hur jag ska skriva.
Det handlar om vår väg till att bilda familj (varning för långa inlägg).
För att få en så bra bild av det som möjligt tänkte jag dela upp det i 4 olika inlägg och avhandla en sak i taget.
Del 1: Bakgrund och utmattning
Del 2: Första gången jag blev gravid
Del 3: Min graviditet. Hur jag mått och hur allt gått
Del 4: Förlossningsberättelse (om intresset finns)
 
Som jag skrev i tidigare inlägg kom min mens tillbaka med full kraft när jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom i december 2016 och var regelbunden resten av 2017.
 
Den 5e september 2017 var min mens sen och jag tänkte: Nej, låt det inte börja igen.
Men det var inte mensen som strulade. Jag var faktiskt gravid (och nej, tajmingen var inte den bästa men shit happens).
 
Fredrik och jag var överlyckliga. Jag kommer ihåg att jag grät av lycka och Fredrik blev mållös.

Men lyckan blev tyvärr inte långvarig.
 
Söndagen den 10e september fick jag en liten blödning och så jäkla ont i magen.
Jag låg och grät av smärta och visste instinktivt att något inte stämde.
Vi åkte till gynakuten och dom sa bara: Det kan vara ett tidigt missfall, men vi bokar in en tid för undersökning.
Smärtan höll i sig och redan på tisdagen åkte vi in för undersökningen.
Där var dom inte säkra på om det var missfall då det var väldigt tidigt i graviditeten så jag fick lämna blodprov och återkomma två dagar senare för nytt blodprov. 
På så sätt skulle de kunna se om gravidhormonerna ökat eller inte. Om de skulle ha ökat tydde det på att jag fortfarande var gravid och om inte, ja ni förstår.
 
Så vi åkte hem. Jag hade ont, jag hade så in i helsike ont. 
 
Torsdagen kom och jag satte mig i bilen med smärtan från helvetets djupaste dalar.
Än idag undrar jag hur jag kunde vara så dum att jag körde dit själv.
 
I väntrummet smsade jag med Jessica och skrev: "Jag vet inte hur jag ska kunna gå in till blodprovet. Jag har så ont att jag inte vet hur jag ska lyckas ställa mig upp."
Jessica svarade: "Du berättar för henne precis hur ont du har. Det här är inte normalt."
 
Så när det blev min tur och sköterskan tog in mig till blodprovsrummet började jag tokgråta.
Jag hulkade fram att jag knappt kunde gå på grund av smärtan och hon förstod direkt att något var fel.
 
Efter blodprovet hjälpte hon mig in i personalrummet och ringde runt till sina kollegor för att se vem som kunde klämma in mig akut.
En gynekolog (jag tror att hon och blodprovstanten räddade mitt liv) tog in mig på sin lunchrast och konstaterade ganska snabbt att jag hade en blödning i buken.
 
Under hela denna tid smsade jag med Fredrik och det sista jag skrev var: "Du måste komma till SÖS nu, jag tror att jag ska opereras".
Han åkte dit direkt.
 
Gynekologen bad mig sitta en stund i väntrummet medan hon ordnade lite papper som jag skulle ha med mig.
Jag fick dessa papper och blev sedan beordrad att gå till SÖS direkt.
Så ut genom dörren stapplade jag (den här gyn-mottagningen ligger precis nedanför SÖS så jag skulle i princip bara gå över gatan och upp för en backe).
 
Jag har inget minne av hur jag tog mig fram till rödlyset men när jag står där och hänger mot stolpen i väntan på att få grön gubbe ringer Fredrik mig och säger: "Jag ser dig, gå bara över gatan så plockar jag upp dig"
Och det var en jäkla tur att han gjorde det. Jag fattar inte hur jag annars skulle klarat av att ta mig hela vägen till sjukhuset.
 
Vi fick vänta i 4 timmar innan jag blev undersökt och jag hade fruktansvärt ont.
Då upptäckte dom en kraftig blödning i min buk. Jag hade fått ett utomkvedshavandeskap.
I ilfart blev jag inlagd, fick ett rum och pumpades full av morfin.
Här skulle opereras vid första bästa tillfälle. 
 
Eftersom jag hade så fruktansvärt ont fick stackars Fredrik ta bort mitt nagellack och tvätta mitt hår medan jag krampaktigt höll i mig i en stång i badrummet. Det kändes så bra att ha Fredrik där och att han fick stanna närmare 2 timmar efter att besökstiden var slut.
 
Natten var fruktansvärd.
Först skulle jag in på operation 23, sen 01, sen 06, sen 08 och så höll det på utan att jag fick opereras.
Dock har jag full förståelse för att jag fick vänta, det var nämligen akuta kejsarsnitt och annat mer livshotande som prioriterades och jag tyckte verkligen att det var värt väntan med tanke på att mitt inte var livshotande än (men lämnas man för länge utan vård kan man förblöda och dö).
Natten var ett suddigt blurr av sömn, plinga om ny värmekudde och be om mer morfin.
Jag tror inte jag sov så mycket men smärtan och morfinen gjorde mig helt yr och svimfärdig.
 
Dagen efter rullades jag in på operation vid 11. Jag sövdes och var sedan tillbaka på rummet precis när besökstiden startade och Fredrik kom. Dock var jag nog inte ett så trevligt sällskap för jag somnade hela tiden och rätt vad det var så stod min bästa vän där när jag vaknade. Jag har ingen aning om hur länge hon varit där innan jag vaknade till men det kändes skönt att ha två av mina favoriter på plats. 
 
När jag vaknat till liv lite mer kom min läkare in och berättade lite om operationen.
Det hade gått bra och dom hade tömt min buk på 200ml blod.
Eftersom dom tagit bort en av mina äggledare skulle man ju kunna tro att funktionen i livmodern blivit nedsatt med 50%.
Men i verkligheten minskar den bara med 30% (fråga mig inte hur det fungerar men det var vad hon sa).
 
Det tog ca 1 vecka för mig att kunna klara mig själv (Fredrik fick hjälpa mig med nästan allt för att jag hade så ont). 
 
Hela den här tiden var väldigt chockartad, intensiv och omtumlande. Det tog ett tag innan både jag och Fredrik insett vad som hade hänt.
Jag hade faktiskt blivit gravid (vi började nästan tro att det var omöjligt) och den glädjen vi hade känt när testet visade positivt utbyttes till sorg.
 
På sjukhuset sa dom att vi skulle vänta minst 3 månader innan vi skulle försöka igen men varken jag eller Fredrik var särskilt sugna på att bli besvikna igen så vi bestämde oss på sjukhuset för att vänta längre... Men det gick sådär.
 
När det gått tre månader så tänkte vi: Eftersom vi har så svårt att bli gravida kanske vi ska börja försöka igen?
Och vips, på första försöket (mer eller mindre) blev det en liten bulle i ugnen<3

(null)


Visa fler inlägg