Välkomna

Välkomna hit alla nya läsare och kul att se er andra igen!
Det var ett tag sen som jag presenterade mig själv så jag tänkte att vi skulle köra en snabbpresentation.
Jag heter Anna och är 26 år gammal.
I hela mitt liv har jag gått upp och ner i vikt.
Jag är sockerberoende men har snart levt med LCHF helt utan avsteg i 4 (!) år.
Jag definierade mat och snacks med lycka.
Det hela eskalerade när jag var 18 år och började jobba i en godisaffär i Tumba.
Vi hade över 550 sorters lösviktsgodis och jag fick äta hur mycket jag ville (tro mig, det gjorde jag).
Där tog mitt sockerberoende fart på riktigt.
Med konstant tillgång till socker plus personalrabatt på det man köpte hem var det inte konstigt att jag åt något kilo godis om dagen.
Jag jobbade där i nästan 2 år och sen bytte jag jobb.
 
Men det blev inte bättre för det...
Jag började jobba på ett konditori och åt bröd, bullar och kakor så det sprutade ut genom öronen på mig.
När konditoriet bytte ägare fick jag dessutom ta med mig ALLT som blev över från dagen hem.
Min bil var mitt tempel. I bilen blev jag inte dömd.
 
Jag åt ungefär 10 bullar/wienerbröd på vägen hem och väl hemma bjöd jag alla andra men åt inget själv.
Jag hade ju en sån bra karaktär och kunde stå emot hur lätt som helst. Jo, tjena!
Tiden gick och mitt sockerberoende blev värre och värre.
Jag vet inte hur många gånger jag hotade min sambo (då pojkvän) att lämna honom om han inte hade med sig en Ben & Jerry hem.
 
Jag började äta LCHF för första gången 2009, men det var liksom bara en Quick-fix mellan mina sockeråterfall.
Men så en kall dag i november 2011 fick jag nog och sa till mig själv:
"För helvete Anna, ska du hålla på så här i resten av ditt liv? Nej, nu tar du 6 månader helt utan avsteg och sen får du äta vad du vill i EN dag och sen äter du LCHF igen".
Sagt och gjort.
Men, mina 6 månader gick ju så bra och när min planerade fuskdag kom så kände jag:
"Nä vet du vad, du har klart det hittills. Kan du inte ta 6 månader till istället".
Och på den vägen är det.
 
Nu sitter jag här nästan 4 år senare och är så glad och stolt över mig själv.
Jag har lyckats vara normalviktig sen slutet av 2012 och jag mår bättre än någonsin.
Jag får äta god mat och jag håller mig mätt.
Det är långt ifrån enkelt alla gånger.
Speciellt i början krävdes det svett och tårar men jag lyckades.
Mitt mål är att äta så här i resten av mitt liv och jag hoppas innerligt att jag kan klara det <3
 
#1 - - Anonym:

Hej Anna! Alla inlägg som du skrivit, och jag menar de som jag har läst, får det att låta som om LCHF är lätt. Åtminstone att det har varit superenkelt för dig. Trots ditt sockerberoende. I det här inlägget skriver du om "svett och tårar" i början av din resa. Jag skulle gärna vilja läsa ett inlägg som berättar mera om dina utmaningar. Det skulle hjälpa mig när jag själv "svettas och gråter". Jag lyckas inte alltid bli inspirerad av hur otroligt bra det gått för alla som lyckats gå ner i vikt på LCHF och hur himla bra de mår just nu. Utan hur de fick kämpa, precis som jag gör nu, och hur man tog sig vidare när det var som allra svårast. Vad tycker du? Är det något du skulle kunna tänka dig?

Svar: Hej!LCHF är faktiskt lätt.
Det är bara motivationen och känslan av att vara ensammast i hela vida världen som gör det svårt att klara av det.
Jag har kämpat som en dåre för att nå den plats jag är på nu.
Jag började med LCHF för första gången 2009.
Efter det föll jag fram och tillbaka i sockerträsket. Det gick inte att stå emot.
Jag var nykär, jag jobbade på en godisaffär och jag jobbade på ett bageri.
Frestelserna var enorma för mig var jag än befann mig.
Så jag åt godis en vecka och LCHF EN dag. Sen tillbaka till godis igen.
2011 nådde jag min högsta vikt någonsin (91,3kg).
Jag var deppig och jag isolerade mig från alla som inte ville äta med mig.
Jag ville inte träffa nya människor och jag var konstant fokuserad på att äta.
Min pojkvän och jag åt ute nästan varje dag.
Jag gjorde nästan gjort slut med honom flera gånger för att han inte köpte glass/chips/godis till mig.
När jag sen väl bestämde mig för att ge LCHF ett helhjärtat försök till tänkte jag så här:
"Anna, du kan inte leva så här i resten av ditt liv. Ät LCHF utan avsgteg i 6 månader och sen får du äta VAD DU VILL en dag. Efter det hoppar du på LCHF igen".
Jag tänkte alltså köra halvårsvis med en fuskdag.
MEN! När den dagen kom kändes det inte alls värt det. Så jag sa till mig själv:
"Nää Anna! Du har ju varit så jäkla duktig nu. Varför inte fira det med ett halvår till".
Jag kan säga att jag under mitt första år bakade väldigt mycket substitut och det fungerade för mig.
Hade jag inte haft mina kära substitutsnuttefiltar att ta till när suget sattein skulle JAG aldrig klarat den första tiden så bra som jag gjorde.
Genom åren trappat ner bakningen och nu gör jag det nästan aldrig.

Till en början gäller det att man är påläst (det var det som gjorde att jag klarade det), konsekvent och ärlig med sin livsstil.
Det är viktigt att inte bara "ta en kaka", även om faster Agda bakat dina favoritkakor för din skull.

Till exempel:
Jag älskar rullrån och min mormor är drottningen av rullrån.
DET var min största utmaning den första julen utan avsteg.
Men jag bad min sambo om hjälp och jag förklarade för alla att jag var tvungen att avstå från alla sötsaker för min egen skull.
Jag bad dom hjälpa mig att stå emot genom att inte ställa alla kakor framför mig och inte heller erbjuda mig något bara för att vara artiga.
Det var inga som helst problem, jag fick 100% stöttning.

MEN! Har du inte en familj som stöttar dig behöver du inte säga någonting om ditt matval utan bara hävda att du är "så mätt efter julmaten (eller annan middag)".
Om jag ska bort och äta frågar jag ALLTID vad det kommer bjudas på.
Vissa tycker kanske att jag är fräck, men det skiter jag i.
På samma sätt som en nykter alkoholist inte skulle vilja sitta i sin gamla favoritbar och dricka vatten vill jag bli bjuden på lasagne.

Jag startade min blogg och instagram 2013.
I arkivet finns det rätt många blogginlägg du kan kika på om hur jag haft det under denna tid.
Det är svårt att komma ihåg exakt hur kämpigt det var i början (typ som mammor glömmer smärtan vid en förlossning).
Men jag vet att det krävdes ett konsekvent beteende och ett jäkla driv.

Vissa dagar i början var jag bara hemma och åt ost (eller nåt liknande) bara för att jag behövde få utlopp för min överätning (inget jag rekommenderar, men jag var tvungen för annars ville jag bara gråta hela tiden).
Efter en sån överätardag kunde jag enkelt leva normalt igen i flera veckor eller månader.
Även nu kan jag behöva en ätardag, men det var längesen (påsk tror jag det var) och jag mår alltid dåligt efteråt. Inte psykiskt, men jag mår illa dagen efter och känner mig helt seg och slö i kroppen.

LCHF blev räddningen för mig.
Hoppas du kan komma igång och hålla dig fast vid denna livsstil även fast det känns tugnt i perioder.

All lycka till dig och alla andra som kämpar <3
AnnasLCHF

↑