Annas LCHF

 

Fredrik och jag har varit ett par sedan november 2009 och jag visste direkt att han var den jag ville dela mitt liv med.

I november 2014 flyttade vi hemifrån och ihop direkt. Vi bestämde oss ganska snabbt efter flytten för att vi hade det bra med jobb, ekonomi och boende så jag tog ut min spiral 2015.

Månaderna gick men det blev aldrig någon bebis.

 

Min mens började strula direkt efter att jag tagit ut min spiral men vi tänkte: Det är nog normalt.

Jag fick mens ca 7 gånger på hela 2016 och mensen var väldigt oregelbunden.

Vi var på många utredningar angående min mens och mitt allmänna hälsotillstånd då jag först gick ner väldigt mycket i vikt för att sen gå upp lika snabbt utan att ändra mina matvanor. 

Jag blev arg som ett bi för ingenting och var konstant trött och nedstämd.

 Alla utredningar läkare och gynekologer gjorde pekade mot samma sak: 

"Det är inget kroppsligt fel på dig. Du är stressad."

Jag vägrade tro på det, dom hade fel allihop!

Det var ju tydligt att något var fel med mig och att jag var sjuk, kroppsligt. 

Varför skulle jag annars må så otroligt dåligt?

 

Jag hade vid den här tiden gjort alla möjliga sorters tester och tagit alla möjliga sorters blodprov, men läkarna hittade inga fel.

 

I november 2016 kollade vi på ett hus. Det var huset vi alltid letat efter och drömt om. Så vi köpte det och flyttade in.

Jag hade då konstant migrän i närmare en månad och fick sjukanmäla mig titt som tätt på grund av det.

 

Sen förändrades mitt liv för alltid i december 2016.

Vi skulle handla mat till julafton och trots att det var jag som skrivit inköpslistan kunde jag inte se eller vad som stod.

Jag gav listan till Fredrik och sa: Kan inte du hålla koll på den?

Inte ville jag väl säga till honom att jag helt plötsligt blivit dum i huvudet och inte ens kunde tyda min egen handstil.

Fredrik drog vagnen och plockade varor medan jag gick bredvid som en zombie. 

Innnan vi skulle betala kollade Fredrik igenom listan och upptäckte att vi missat lite grejer.

Då sa han: Hämtar du glöggen tar jag resten.

Varpå jag svarar: Självklart älskling! (Egentligen ville jag inget hellre än att åka hem, lägga mig i sängen och bara få gråta)

 

Så där skiljs vi från varandra i butiken och jag börjar irra runt.

"Glögg, glögg, glögg. Vad är glögg? Städar man med det? Eller äter man det kanske?"

Det tog ett tag och sen hittade jag tillslut tillbaka till vagnen där Fredrik stod och väntade.

Jag sa: "Det finns ingen glögg"

Fredrik: "Klart det finns glögg, hämta det så kan vi åka hem sen"

Jag irrar iväg igen och samma tanke far genom mitt huvud igen. "Vad tusan är glögg?!"

Med tårar i ögonen går jag tillbaka till Fredrik en gång till och säger: "Jag hittar inte glöggen, den måste vara slut"

Varpå Fredrik svarar: "Det är klart att den inte är slut. Gå och fråga någon som jobbar här."

Jag går iväg ännu en gång och försöker hitta någon som jobbar där.

Jag ser mig omkring och tittar länge på en person med röd ICA-tröja men är så osäker på om hon jobbar där eller om hon är en kund. Det tar några minuter och sen bestämmer jag mig för att gå fram till henne och frågar tyst: "Hej, har ni glögg?"

"Glögg har vi härborta" svarar hon glatt och följer mig hela vägen fram till glöggen. 

DÅ kom jag på att man faktiskt dricker glögg.

Det fanns 100 olika sorter att välja på men då orkade jag inte mer. Jag tog bara en och halvsprang tillbaka till Fredrik med tårarna brännande i ögonen.

 

Efter den incidenten är det svart. Det här hände på en fredag och på måndagen kunde jag fortfarande inte sluta gråta.

Jag gick till jobbet som vanligt men tårarna rann och jag kunde inte stänga av dom.

När min personalchef dök upp frågade hon hur det var fatt och då bröt jag ihop totalt.

Hon bestämde där och då att jag skulle gå hem och vara ledig till januari så jag hann vila upp mig riktigt ordentligt.

Jag sa: "Jag ska bara göra färdigt några saker, sen kan jag gå hem".

 

Dom veckorna hon gav mig ledigt resulterade i 1,5 år av sjukskrivning.

 

Jag grät konstant liggandes på soffan i några månader och kände ingenting. Varken glädje eller livslust.
Till er som inte känner mig: Det är allt jag någonsin känt tidigare.

 

När det närmade sig att gå till jobbet igen fick jag panik. Jag var INTE redo så jag bokade en läkartid.

Jag fick träffa den värsta tänkbara läkaren för någon med utmattningssyndrom.

Han var 70+ och la huvudet på sned efter jag suttit och gråtit medan jag berättat hur jag mådde och sa: 
"Lilla gumman, jag skriver ut tabletter till dig så kan du gå tillbaka till jobbet om 14 dagar. Det är inte så farligt"

Jag tog aldrig några tabletter. Jag trodde inte att det var lösningen på mina problem.

 

I efterhand undrar jag varför jag inte bytte läkare tidigare. Jag var 26 år och kunde inte gå till honom utan min mamma.

Han var så oförstående och rent ut sagt vidrig i sitt sätt mot mig.

När jag berättade om olika besvär jag fick av stress kunde han skratta.

Mamma sa då att det här inte var ett dugg roligt för mig och då hostade han till och försökte skärpa sig.

Som den gången jag sa: "Sen jag blev sjukskriven har min mens äntligen börjat komma regelbundet, nästan på klockslaget"

Han: "Höhöhöhö, jaså är det något att vara glad för??"

Jag: "Öhm... Ja. Jag är 26, inte 56"

Han: "*Host* Ja, men det är ju bra...."

 

Efter 4 sjukskrivningar hos den dåren bytte jag läkare och vips var det någon som tog mig på största allvar och som faktiskt ville hjälpa mig att bli bättre.

 

Det var den värsta tiden i mitt liv. Jag är otroligt tacksam för alla som ställde upp för mig och som inte ställde några som helst krav på umgängen och aktiviteter.

 

Efter 1 år hemma blev jag remitterad till Aleris Smärt- och Stresscenter i Nacka.

Tack vare det fick jag livet åter.

Jag fick verktyg som jag kommer bära med mig i resten av mitt liv.

Jag är inte frisk än. Men tack vare allt jag lärt mig på Aleris har jag återtagit kontrollen över mitt liv.